Se det som inte alltid syns

Jag står och väntar på att få kliva upp i talarstolen i riksdagen för att debattera den interpellation som jag ställt till inrikesminister Mikael Damberg (S). Ämnet är brott mot barn, den allra värsta sortens brott – sexualbrott.
2021-07-13

Statistiken kring hur sexualbrotten mot barn utvecklats är sorglig. Under 2020 ökade anmälda barnpornografibrott med 57%. Jämfört med för tjugo år sedan så har de ökat mer än 8 gånger. Nyttjande av barn för sexuell posering ökade med 45% år 2020. Våldtäkter mot barn ökade med 16%. Ofattbara siffror som får det att vända sig i magen på varje sund människa. Redan innan de värsta ökningarna så uppskattas att 1 av 5 barn utsätts för sexuella övergrepp både i Sverige och internationellt.  

 

Effekterna av pandemin går än så länge enbart att spekulera kring. När skolan övergått till distansundervisning, när fritidsaktiviteter stängt ned och man inte längre kunnat träffa släkt och vänner så har också stora trygghetspunkter försvunnit. Men också platser där man i vanliga fall förhoppningsvis kan träffa en person som frågar hur det är, som lyssnar och som ser sanningen.  

 

Ett barn vet inte alltid att man kan göra en polisanmälan. Dessutom är risken stor att barnet har skuldbelagts och skrämts till tystnad. Varje gång ett barn utsätts och lider i det tysta så har samhället svikit dubbelt. Därför finns några åtgärder som jag vill kommer på plats snarast. För den som har dömts för sexualbrott mot barn så ska de uppgifterna ligga kvar i belastningsregistret längre. Vi vet att återfallsrisken för dessa brott är högBarns rätt till trygghet måste väga tyngre än en tidigare sexualförbrytares rätt att jobba med, eller vistas nära, barn. Vi behöver även säkerställa att det finns rätt utbildad personal i alla delar av samhället gällande kontakt med dessa barn, exempelvis inom skolan, hos polisen och i domstolarna.  

 

När jag just denna gång närmar mig talarstolen så ska jag berätta att jag är ett av dessa barn som utsatts för sexualbrott. Hur det har skadat mig, många gånger om. Det är trots, och inte tack vare det, som jag här och nu som riksdagsledamot, kan driva dessa frågor. Jag har tidigare skrivit om mina erfarenheter, men inte pratat om dem. Det har alltid varit förknippat med skuld, skam och ett uns rädsla som bitit sig kvar sedan jag var liten.  

 

Det är dags att vi tar ut dessa frågor ur skamvrån och på allvar börjar prata om dem för att få till en förändring. Inget barn ska känna sig ensam eller känna skam. Till den förändringen kan vi alla bidra.

Marléne Lund Kopparklint
Riksdagsledamot, Värmland
Facebook
Twitter
LinkedIn