En av de obestridliga pionjärerna i den kvinnliga rösträttsrörelsen var Lydia Wahlström. Hon var en pionjär på många sätt: som kvinnlig akademiker, som förkämpe för kvinnans politiska rösträtt och för att hon lyfte fram de speciella kvinnoproblemen i historien och i samtiden.
Lydia Wahlström föddes 1869 i en prästfamilj i Lundby församling i Västerås stift. Hon identifierade sig tidigt med pappans roll som präst. Hon skrev predikningar, ordnade husförhör med dockorna och utgav Barkarö Prästgårds veckoblad. Hon säger själv att hon fick en chock den dag hon insåg att hon som flicka inte skulle kunna tillåtas bli präst.
Hennes far uppmuntrade Lydias önskan att studera. Som fjortonåring inackorderades hon i ett skolhem för unga flickor och hon drömde tidigt om att bli student. Hon studerade därefter vid Wallinska skolan i Stockholm, blev student 18 år gammal, och året därpå skrevs hon in vid Uppsala universitet.
När den konservativa föreningen Heimdal grundades 1891, ville hon bli medlem, men det visade sig att föreningen inte ville välja in kvinnor. I stället var hon med om att bilda Uppsala kvinnliga studentförening och blev dess första ordförande.
Lydia Wahlström disputerade i historia hösten 1898 och blev därmed den fjärde kvinnan i landet som nådde doktorsgraden. Därefter begav hon sig till England. Då hon återkom därifrån våren 1900 promoverades hon och tillträdde tjänsten som studierektor vid Åhlinska skolan i Stockholm.
Vid ett offentligt möte 1902 om kvinnlig rösträtt, utlyst av Fredrika Bremerförbundet, debuterade hon som folktalare. Hon deklarerade sig som högerkvinna och som sådan blev hon medlem av den första styrelsen av Stockholmsföreningen för Kvinnans politiska rösträtt.
Hennes författarskap var omfattande. Förutom avhandlingen publicerade hon forskning inom sitt eget ämne svensk och internationell historia. Därutöver skrev hon om samtidsfrågor. Hon tillhörde de aktiva antinazisterna och skrev om nazismens världsåskådning.
Tidvis ägnade hon sig åt skönlitterärt författarskap, men också åt kvinnofrågor och utgav flera böcker om den svenska kvinnorörelsen.
Ett framträdande tema även i hennes skönlitterära alster är hur kvinnornas villkor måste förändras. Flickor ska uppfostras till att bli mer självständiga, mannen måste ta mer ansvar för hem och familj för att kvinnan ska kunna få utrymme för sig själv och sina intressen. Det vore ett resursslöseri att inte nyttja kvinnornas potential, deras insatser skulle behövas för att vitalisera det svenska samhällslivet. Självklarheter i dag – men vid 1900-talets början mötte hennes uppfattning inte bara motstånd utan ledde också till många elaka och satiriska kommentarer. Det krävdes sannerligen mod att föra fram sådana idéer.
Lydia Wahlströms politiska intresse varade livet ut. Ifråga om att motverka socialismen förklarade hon sig vara stockkonservativ, men när det gällde förändringar i kvinnans ställning var hon utpräglat förändringsinriktad.
Hon levde i en tid då många förändringar skedde, inte minst för kvinnorna. Hon var en som i hög grad bidrog därtill. Och vi som lever i dag har många anledningar att hylla Lydia och andra pionjärer för deras styrka, mod och drivkraft.
