När jag var sju år gammal så promenerade jag hem från centrum med min mamma. Mamma bar matkassar i varje hand och jag pratade hål i huvudet på henne på barns vis. Halvvägs hem mötte vi en man som ropade ”svartskalle” efter oss. Mamma reagerade inte och jag förstod inte vad ordet betydde, jag tyckte bara det var pinsamt. Det var först långt senare som jag reflekterade över situationen och insåg att det var första gången som jag minns att jag mött rasism. Det var något med oss som retade upp mannen så till den milda grad att han kände ett behov av att tala om för oss att vi var annorlunda.
Vi kom till Sverige i mitten av 80-talet och som många andra så flydde vi ifrån religiöst och odemokratiskt förtryck. Målet var egentligen Amerika – det förlovade landet, men destinationen blev istället Sverige. Ett land som ingen av oss hade hört talas om. Men Sverige tog emot oss väl och vi fick möjlighet till utbildning för både barn och vuxna. Sverige visade sig vara ett möjligheternas land – men utan att kräva något som helst tillbaka märkligt nog.
I grund och botten så är det nog här som de svenska integrationsproblemen börjar. När möjligheter ges utan krav på prestation tillbaka. Man kan jämföra Sveriges integrationsmodell med föräldraskap. När ett barn kommer till middagsbordet där du som förälder lagat mat, dukat, gjort sallad och tänt ljus så är det nog inte många föräldrar som accepterar att barnet säger ”usch, vilken tråkig mat” eller ”nej tack, det här passar inte mig”. Vi lär våra barn tidigt att man ska vara med och duka, man smakar på maten och man är tacksam för det man får.
Precis likadant borde integrationsarbetet fungera. Men av någon anledning så dukar vi bordet med allsköns mat och det märkligaste av allt är att vi accepterar när individen struntar i maten och helst vill äta efterrätten först. Integration måste vara en dubbelriktad process, där individen får utrymme att bli en del av samhället genom både möjligheter och krav. Därför är jag glad att de förslag som Moderaternas integrationskommission presenterat utgår ifrån just det perspektivet – att integrationen måste vara dubbelriktad.
Jag tror nämligen inte att mannen i början av min historia hade känt ett lika stort behov av att ropa efter oss, om han visste att samhället ställde krav på oss. Och vi hade sluppit skämmas. Det hade alla mått bättre av.
