Ett tydligt rätt och fel har också etablerats. De i debatten som ropade på att ”förstå det ryska perspektivet” har i alla fall för nu tystnat, när Kreml har visat sitt rätta ansikte. En auktoritär och hänsynslös regim som driver repression internt och gränslös aggression externt. Kvar finns bara att välja rätt eller fel sida i historien när nu kampen om friheten och den internationella rättsordningen rasar.
Så här långt har Ukrainas motstånd och mod gjort mig förstummad – för att inte tala om det ledarskap som Ukrainas president Volodomyr Zelensky visat prov på. Och så här långt har USA:s och Europas respons gjort mig stolt. Inte minst har det EU-arbete som så ofta resulterar i urvattnade kompromisser bytts ut mot en enighet av aldrig skådat slag. Det som började med några trevande sanktioner har snabbt följts av en rad sanktioner av en magnitud jag aldrig vågat hoppas på. Gasledningen North Stream 2, som diskuteras i ett decennium, överlevde inte ens första veckan. Hade Rysslands president Vladimir Putin tänkt sig att tidigare härska-och-söndra-taktik skulle fungera även den här gången har han gjort en felkalkylering. En järnridå av sanktioner har rullats ut – och fortsätter att rulla ut.
När hotet om sanktioner nu inte räckte till att avskräcka Putin från invasion bör målet för dem i stället vara att göra den ryska krigsmaskinen bankrutt och att säkerställa ett maktskifte i Kreml. Ty så länge Putin sitter kvar kommer vi aldrig att återse fred på vår kontinent.
I dagens farliga omvärldsläge behövs moderat politik och en moderatledd regering mer än någonsin. Sverige behöver snarast ett Natomedlemskap, helst hand i hand med Finland. Nato-motståndarnas främsta argument är att vi inte ska gå med i Nato för att det vore att rubba ordningen. Men den är redan rubbad – av Ryssland. Självklart ska Sverige driva den politik som bäst tjänar våra nationella intressen, och som bäst värnar den säkerhetsordningen vi vill se överleva Rysslands attack på den. Ett Nato-medlemskap är också det som snabbast ökar säkerheten för våra partners och förutsägbarheten i vårt närområde.
Sverige behöver också snabbt öka försvarsanslagen till två procent av BNP. För egen del anser jag att målet att göra det till 2025 är överspelat. Tyskland beslöt nyligen att lägga två procent på försvaret redan från nästa år och att lägga 100 miljoner euro i en engångssatsning redan nu. Sverige kan förstås göra detsamma. Vi behöver också se över vår motståndskraft i bred mening: mat, bränsle, mediciner, konstgödsel och cyberförsvar. Rubbet. Allt regeringen inte fixat de senaste åtta åren, sedan Ukraina sist invaderades.
Samtidigt som vi ser om vårt eget hus behöver Sverige göra maximalt för att stödja Ukraina. Det är självklart rätt att bistå med vapen. Vi behöver därtill stödja landet diplomatiskt, politiskt, medicinskt, ekonomiskt, humanitärt, finansiellt – och symboliskt. Ju mer, desto bättre. Ju tidigare, desto större chans att Ukraina lyckas hålla den ryska armén stången.
Som president Zelensky påpekade i ett tal helgen innan kriget bröt ut: stöd till Ukraina är inte välgörenhet och gester. Det är bidrag till Europas och världens säkerhet.
För detta krig handlar inte bara om Ukraina eller ens om Natos öppna dörr. Det handlar om vår – och andras, Ukrainas – rätt att välja sin egen väg. Om allas vår frihet.
