Edvardsson berättar om hur de bedriver sin verksamhet:
– Vulvamottagningens uppdrag är att ge vård för att förbättra den fysiska, psykiska och sexuella hälsan hos flickor och kvinnor som har utsatts för könsstympning. Olika sorters kompetens behövs därmed för att ge vård till patienterna. På mottagningen arbetar ett team bestående av barnmorskor, gynekolog, kurator, sexualrådgivare och kulturtolk.
Vidare berättar Hanna Edvardsson om att de jobbar på flera sätt för att nå ut till de utsatta och de som riskerar att bli utsatta. Det handlar dels om att föreläsa om könsstympning och vården på Vulvamottagningen för professioner som kan möta de utsatta kvinnorna och flickorna. Detta är exempelvis barnhälsovård, skolhälsovård, ungdomsmottagningar, socialtjänst, barnmorskemottagningar och vårdcentraler. Edvardsson betonar vikten av att dessa professioner har kunskap om könsstympning, vad de kan göra för flickorna och kvinnorna och att de vet att Vulvamottagningen finns för patientgruppen.
Det görs idag insatser för att öka kunskapen om könsstympning. Edvardsson berättar att det under hösten 2022 sker en utbildningsinsats till barnmorskemottagningarna i Västra Götaland. Det är viktigt för att fler ska kunna få hjälp och mörkertalet ska minska.
– Barnmorskemottagningar är en viktig vårdinsats som möter stort antal flickor och kvinnor i fertil ålder. Hur många som beräknas behöva vård är inte känt, men troligen finns det betydligt fler flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning och som är i behov av en operation eller ett multiprofessionellt omhändertagande, säger Edvardsson.
Vidare berättar Edvardsson om hur omfattande könsstympningen i Sverige idag beräknas vara:
– År 2015 uppskattades det att antalet flickor och kvinnor i Sverige som utsatts för könsstympning är ca 40 000 (Socialstyrelsen, 2015). Bland dessa finns både individer som varken minns ingreppet eller har besvär och de som har svåra minnen av ingreppet och svåra besvär.
Hon berättar även om de fysiska och psykiska men kvinnorna och flickorna får av könsstympningen. Förutom det fysiska lidandet utgör könsstympningen även ett trauma i barndomen, som många patienter fortfarande har ett minne av. Det traumat kan återupplevas vid exempelvis samlag, gynekologisk undersökning och förlossning. Därför, berättar Hanna, behövs flera olika professioner för att kunna ge en vård som förbättrar kvinnans fysiska så väl som psykiska och sexuella hälsa.
Är det något du ser att politiken kan göra för att förenkla ert arbete?
– För att förbättra hälsan för denna patientgrupp krävs ett långsiktigt arbete. Verksamheter behöver få resurser att utvecklas över lång tid, det räcker inte med punktinsatser och tillfälliga bidrag. Det finns också behov av mer forskning för att få större kunskaper hur vi kan möta och ge bästa möjliga stöd och vård till patientgruppen.
Vad behöver göras för att förebygga övergreppen?
– Hade det varit enkelt att arbeta förebyggande i den här frågan så hade det sett annorlunda ut. Det är oerhört komplext och svaren för att få ett slut på könsstympning kanske ingen helt har. Trots alla goda krafter och exempel på olika håll i världen så beskriver UNICEF:
’…många fortsätter trots allt att utsätta sina döttrar för ingreppet på grund av sociala påtryckningar. Framstegen måste ske mycket fortare för att kompensera för befolkningstillväxten i de länder där kvinnlig könsstympning är vanligt, annars riskerar det årliga antalet flickor som könsstympas att stiga till uppskattningsvis 4,6 miljoner år 2030.’
I Sverige tror jag att det är viktigt att arbeta på många olika sätt och att hitta sätt att samarbeta mellan olika verksamheter och myndigheter. Lagar är viktiga. Samtal om mänskliga rättigheter är viktigt. Kunskap om de negativa hälsokonsekvenserna behövs, både för de som kommer ifrån eller lever i en kultur där könsstympning är norm och för yrkesverksamma. Det är också oerhört viktigt att hitta sätt att involvera individer från de kulturer där könsstympning är norm i arbetet mot könsstympning.
Edvardsson berättar vidare om att det emellertid finns hopp om att utvecklingen går åt rätt håll.
– De flesta vi möter är emot könsstympning och många kvinnor är då den första som inte vill föra traditionen vidare, en tradition som pågått i flera tusen år. Det är helt fantastiskt! Det är viktigt att ha förståelse och kunskap om hur länge det här har pågått och att det är något som tydligt förväntats i den kultur som de varit en del av.
Slutligen lyfter Hanna vikten av en jämlik vård. Hon berättar att omhändertagandet idag ser olika ut över landet.
– Multiprofessionellt omhändertagande av patientgruppen bör kunna erbjudas på fler platser i landet. Utbildning om könsstympning bör finnas med i de vårdutbildningar som ännu inte har det, önskar Hanna.
Alla flickor och kvinnor i Sverige ska ha rätt till sexuellt självbestämmande, kroppslig integritet och frihet att göra egna livsval. Då behöver de övergrepp som könsstympningen innebär bekämpas och de flickor och kvinnor som redan utsatts få rätt hjälp. Här är exempelvis det arbete som Vulvamottagningen bedriver oerhört viktigt. Satsningar för att fler sådana mottagningar ska öppna behövs, för att fler ska kunna få hjälp.
