Stockholm har drabbats hårdast av Coronapandemin i Sverige, med flest insjuknade och flest dödsfall. Irene Svenonius, regionstyrelsens ordförande i Stockholm reflekterar över det politiska ledarskapet i kris.
Det har varit en enormt tuff vår, med en rad utmaningar. Det är tungt att så många människor fått sätta livet till. Det är tungt att höra vårdanställda vittna om människors ensamhet och lidande i en utsatt situation, svårt sjuka och döende, men familjerna får inte komma på besök. Det var oerhört tufft några dygn när marginalerna på skyddsutrustning till vården var nere på timmar i lager.
Vi har planerat för det värsta och hoppats på det bästa; tagit i när det gäller att ställa om och bygga ut antal platser i intensivvården och övrig covidvård. Målet har varit – och är – att ständigt ligga steget före smittan, att alltid ha ledig kapacitet.
I regioner och kommuner är vi vana vid att kavla upp ärmarna och lösa problem. Vi kan inte kartlägga, utreda och sedan hänvisa till att någon annan borde lösa problemet. Våra medarbetare utkämpade – och gör det fortfarande – ett regelrätt krig mot coronaviruset dygnet runt för att rädda liv. Min roll under krisen har handlat om att vara en samlande och enande kraft och säkerställa ett stabilt beslutsfattande så att vi hela tiden löser och undanröjer problem. Fokus ligger på att så långt möjligt mildra effekterna för länets invånare och försäkra mig om att vi har tillräckligt med resurser för att lösa en enorm uppgift. Hastighet i uppbyggnadsfas i en kris är avgörande för att åstadkomma resultat. I en kris måste partipolitiskt käbbel läggas åt sidan. Det tycker jag vi har klarat på det hela taget väldigt bra.
Det är också viktigt med ledarskap som ser runt hörn, att förutse vad som krävs på medellång och lång sikt, och man ska inte vara rädd för att fatta beslut. Man måste som ledare i kris vara mer besjälad av att vilja göra rätt, än blockeras av rädslan för att göra fel och få kritik i efterhand.
I en kris kan vi släppa sargen, upphöra med invanda mönster och processer, vilket leder till verksamhetsutveckling och nya lärdomar. Kan vi ta med sådana lärdomar in i vardagen igen, kan mycket värdefull tid från medarbetare frigöras till patientarbete. Jag längtar efter när vi kan umgås med familj och vänner igen på vanligt sätt. Isoleringen av många äldre oroar mig. Jag ser också fram emot att åter kunna praktisera i vården!
Varje dag går Skånetrafiken fem miljoner kronor minus. Samtidigt uppmanas invånarna att vara restriktiva med sina resor. Carina Zachau, ansvarigt regionråd i Region Skåne, berättar om hur det är att leda i kris.
Inom kollektivtrafiken har det funnits utmanade frågor att hantera. Olika myndigheter har inte varit tydliga med vilka regler som gäller. Det är svårt att vidta åtgärder för att minimera våra kostnader på grund den oro för viruset som finns hos resenärer och anställda. Samtidigt finns det en skyldighet för oss att följa myndigheters riktlinjer och ingångna avtal. Vi får synpunkter på att det är trångt på tåg och bussar samtidigt som mätningar visar att antalet resenärer uppgår till 25% av antalet sittplatser och vi arbetar med ett förväntat underskott på nära 1 miljard.
Det är en svår situation, men för min egen del gäller det att ha fokus på mitt uppdrag. Det är därför bättre att göra de förändringar som krävs och om krisen upphör så är det enkelt att upphäva besluten. Jag försöker förankra väl med övriga partier, för det är positivt om det finns en samsyn i frågorna.
För mig personligen känns det viktigt att vara trygg i ledarskapet, även i en kris. Att inte drabbas av panik och fokusera på det som är viktigt. Det måste också finnas tid för återhämtning; det gäller att orka hela vägen. Jag strävar alltid efter att agera korrekt, men inser att i en kris så finns det många som har synpunkter om mitt ansvarsområde och därmed också synpunkter på mina prioriteringar.
Det är viktigt att ha med sig att det kommer en vardag igen så småningom. Just nu är det mycket fokus på Corona, men som ledare måste jag hantera fler frågor samtidigt. Utvecklingen och arbetet måste fortsätta. Det kommer att bli svårt att dra en tydlig gräns om när det ska anses vara normalt igen. Många kommer att ha åsikter och insändarna kommer att vara många. Kommunikationen och tydligheten kommer att spela stor roll i arbetet att återgå till det normala – eller nya normala.
Jag saknar att vi inte träffas på det gamla vanliga sättet inom politiken. Att kunna sitta ner tillsammans och diskutera frågor och kunna se och läsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. För egen del längtar jag efter att besöka nära och kära som jag inte träffat på länge och bara haft kontakt med digitalt eller telefon.
Även i opposition krävs det ett tydligt ledarskap i kristider. För Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson, handlar det om att påverka politiken på ett sätt som bättre tar Sverige igenom krisen.
I en kris är det extra viktigt att göra det vi alltid försöker göra men kanske inte alltid lyckas fullt ut med, nämligen att fokusera på det allra viktigaste och att kunna lägga allt annat åt sidan. Som ekonomisk-politisk talesperson leder jag Moderaternas arbete i finansutskottet och det är ett utskott där regeringen och stödpartierna saknar majoritet. Det gör att vi har bra möjligheter att påverka politiken. Att samtidigt ha god kontakt, och ett bra samarbete med ledamöterna i de andra partierna, har varit en nyckel till att få igenom mycket av vår politik.
Det mest krävande i kristider är ovissheten. Just Coronapandemin är en kris som inte liknar någon annan när det kommer till hastighet och djup. Det har varit utmanande att hitta rätt åtgärder och stöd, även om alla ekonomiska kriser givetvis har vissa gemensamma nämnare.
Min roll som ledare har blivit viktigare i den mening att stort fokus har legat på de ekonomiska frågorna – och att Moderaterna är det ledande oppositionspartiet. Vår politik har varit efterfrågad i krisen och de här månaderna har inneburit ännu mer arbete och ställt krav på att kunna fatta snabba och svåra beslut. En kris ger alltid nya insikter, även om ledarskap. Jag är förvisso talesperson, men jag har också ett lag med kollegor och medarbetare runt om mig. Att se till att ha ett sådant bra lag har visat sig vara helt avgörande och något alla ledare i olika sammanhang måste prioritera högt.
När vi närmar oss normala tider igen, vad nu detta kommer att innebära, vill jag ta med mig laget från den här tiden. Hela mitt liv har jag levt efter devisen att inte ta någonting för givet. Saker och ting kan förändras snabbt och det har verkligen bekräftats under den här krisen. Sedan, när detta är över, så längtar jag efter att få krama mina vänner! Det är faktiskt vad jag saknar allra mest. Och det ska bli skönt att kunna hälsa på min mamma på äldreboendet som vanligt igen. Dessutom så vill jag ju komma ut och resa i landet till alla moderatkollegor och möta spännande verksamheter. Det är ju bland det bästa jag vet med det här jobbet!
Att hålla ihop en kommun när en kris briserar är inte enkelt. Det kräver mod och ledarskap, samarbetsförmåga och ork. Anna Tenje är kommunstyrelsens ordförande i Växjö. Här är hennes tankar om ledarskap i Coronatider.
Framförallt handlar ledarskapet nu om att visa engagemang, tillit och tydlighet. Att vara lugn och trygg men samtidigt betona allvaret. Lyssna av och känna in situationen och sedan vara tydlig i sina beslut och betona vikten av samarbete. Att vara tillgänglig gentemot både medarbetare, kollegor och medborgare. Jag ägnar mycket tid åt att svara på mail, telefon och synas i det offentliga.
Min styrka är att jag är närvarande, påläst och lösningsfokuserad. Jag har varit tydlig och transparent i mina beslut. En, två gånger i veckan bjuder jag in ca 60 politiker i ledande ställning från både majoritet och opposition för att stämma av. Vi kommer att lära oss massor av den här krisen. Våra medarbetare kommer vara än bättre på att prioritera rätt och välja bort vissa saker – vad som är viktigt och ligger inom välfärdens kärna respektive saker och ting vi inte alls borde göra för skattebetalarnas pengar.
Den här krisen kommer att förändra oss alla, även mig och mitt ledarskap. Att det i vissa lägen är väldigt ensamt och tufft visste jag redan innan, men det blir väldigt påtagligt i en krissituation. Politiken är ju komplicerad då det på ett naturligt sätt bygger på konflikt och konkurrens. Det gör ju att hur gärna jag än vill lita på mina meningsmotståndare och kollegor i oppositionen så gör jag inte det. Vi hade behövt en bättre struktur för att kunna stötta varandra, vi KSO:er emellan. Vi behöver förbättra både samarbete och ledarskapsutbildningar framöver. Annars är jag rädd för att man inte orkar så länge.
Från denna tid tar jag med mig att sätta sig i förarsätet på en gång och inte ducka för ansvaret. Men också vilka fantastiska medarbetare vi har i kommunen. Jag visste att de var bra innan – men inte att de var så här fantastiskt bra och kreativa. Det gör mig glad och stolt.
Men jag längtar efter att få träffas fysiskt igen! Göra fysiska studiebesök ute på företag och i olika verksamheter. Ta i hand med folk och visa min uppskattning kring det arbete som utförs i kommunen på annat sätt än genom en skärm på Teams eller Zoom.
