I ett land som låter staten styra så stor del av våra liv behöver kontroll- och ansvarsmekanismerna balanseras mot alla de beslut som varje enskild människa påverkas av. Politiker kan vi ytterst välja eller rösta bort i val. Men staten och det offentliga slutar inte vid politiska beslut utan det är i tillämpningen av dem som verkligheten för den enskilde skapas. Tjänstemän i stat och kommun har därför som maktens förlängda armar en alldeles särskilt viktigt funktion och då behöver också ansvar kunna utkrävas av dem. En effektiv lag om tjänstemannaansvar är därför en fråga om både moral och demokrati.
Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ett straffrättsligt ansvar för beslut och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Det finns till viss del redan i dag, men lagstiftningen är så dålig att den nästan aldrig tillämpas. Antalet anmälningar om tjänstefel har tiodubblats men samtidigt lagförs mindre än 0,5 procent av alla anmälda tjänstefel.
I offentlig sektor belönas alltför ofta misstag med ekonomiska fallskärmar i stället för med disciplinära åtgärder och straff. Det är ett moraliskt felaktigt system som skapar en osund kultur. De slutna forum, där fack och arbetsgivare bakom stängda dörrar i personalansvarsnämnder förhandlar om disciplinåtgärder, räcker inte. Parterna är just parter och kan därför inte likt en domstol agera opartiskt och i skattebetalarnas intressen.
För mer än två år sedan fattade riksdagen ett enigt och historiskt beslut om att regeringen ska utreda hur ett vidgat och ökat tjänstemannaansvar kan se ut. När äntligen direktiven till utredningen presenteras vill regeringen utreda om det ska införas – inte hur.
Detta är ett socialdemokratiskt mygel som behöver synas. De urholkar riksdagens beslut och fortsätter förhala införandet av ett utökat straffansvar för tjänstefel.
