Den feminism som fått genomslag under 2010-talet har försummat de verkliga jämställdhetsproblemen. Det är hög tid att göra upp med föreställningen om att jämställdhet bara handlar om pengar och att kvinnor själva ska krossa glastaken.
I takt med att den feministiska rörelsen under det senaste decenniet lyckats samla allt fler, har den också urvattnats. Det är vad Nina Åkestam kallar feministfällan, i sin bok med samma titel, och innebär att den feministiska rörelsen på olika sätt satt krokben för sig själva. En sådan fälla har varit att det blivit något självklart att kalla sig feminist, vilket i förlängningen innebar att det förpliktigade allt mindre. I stället kunde politiker och kändisar verka progressiva och på samma gång ducka svåra frågor, så länge de svarade ja på frågan huruvida de kallade sig feminister.
Samtidigt blev feminismen allt mer en kosmetisk angelägenhet. Det handlar om så kallad femvertising, där företag är feministiska i sin marknadsföring utåt, men kanske bryr sig mindre om under vilka förhållanden kvinnliga arbetare som tillverkar deras produkter lever under – för att ta ett exempel. Men också om föreställningen att jämställdhet är ett sifferspel, där kvotering eller fler kvinnor på välbetalda jobb skulle lösa alla utmaningar på jämställdhetsområdet.
I själva verket är det mer komplicerat än så. Och för många kvinnor och tjejer är det kanske inte främst ekonomisk ojämställdhet som kringskär tillvaron. I stället är det otryggheten, att inte våga gå hem själv eller ta en springtur när det är mörkt. Rädslan att män ska ta sig rätten och göra ovälkomna närmanden eller begå rena övergrepp. Att behöva undvika en man på en arbetsplats eller en konferens för att han inte förstår var gränsen går.
Samtidigt kan feminismen inte stanna vid att vara en rörelse för kvinnors trygghet – en sådan självklar del av samhällskontraktet kan inte reduceras till en kvinnoangelägenhet. Även på områden där vi i allmänhet anser oss ha kommit längre, som frågan om kvinnors biologi och hur den hålls emot dem, finns det mycket kvar att göra. Undersökningar visar att kvinnors smärta i högre utsträckning psykologiseras, hur forskningen kring kvinnosjukdomar är eftersatt och att kvinnor behöver ange högre smärtnivåer än män för att det ska föras in i vårdjournalen. Också detta är ett misslyckande för ett samhälle som har ambitionen att män och kvinnor ska vara jämställda. Och det löses inte med fler kvinnor i bolagsstyrelser eller på universiteten.
Feminismen måste en gång för alla göra upp med den ytliga karriärsfeminism som hyllar systerskap och girlpower, men tappar bort de verkliga problemen på vägen. Förhoppningsvis kan en annan sorts feminism och jämställdhetskamp som hjälper snarare än bara hyllar kvinnor få större utrymme framöver – inte bara för kvinnor, utan för hela samhällets skull.
Boktips:
