År 1990 är fortfarande det år då flest barn fötts i Sverige – kort sagt var det en riktig babyboom. Det ledde till en kraftig ökning i efterfrågan på förskoleplatser. Babyboomar hade vi haft tidigare, men den stora skillnaden nu var att tillgången till barnpassning genom mor- och farmödrar var mycket mindre som en följd av att fler äldre kvinnor förvärvsarbetade.
Att hitta platser för alla dessa barn hade varit en svår utmaning under normala omständigheter, men uppgiften blev sju resor värre på grund av 90-talskrisen. Kommunernas ekonomi drabbas hårt av den höga arbetslösheten, och de var inte rustade för att klara inkomstbortfall. Under 80-talet hade staten ställt upp med extra resurser till krisande kommuner utan att ställa krav på att de underliggande ekonomiska obalanserna skulle åtgärdas. Men till följd av 90-talskrisen ökar kraven på budget i balans för kommunerna.
Nya ekonomiska teorier gör också intåg i samhällsdebatten. ESO – expertgruppen i offentlig ekonomi – lanserar 1991 en rapport med titeln “Marginaleffekter och tröskeleffekter barnfamiljerna och barnomsorgen”. Den beskriver problemet med höga marginaleffekter för barnfamiljer när den ena föräldern går från att vara hemma till arbete. Förskoleavgifterna är en av bovarna i dramat eftersom de baseras på hushållets samlade inkomst.
De nationalekonomiska teorin kring arbetsmarknadsutbud och barnomsorg bygger på en enkel idé: värdet av att båda vuxna arbetar är lägre för barnfamiljer eftersom man då behöver betala för barnomsorg. Om man kan sänka den kostnaden genom offentliga subventioner kommer fler barnfamiljer ha två vuxna som arbetar, vilket i sig genererar skatteintäkter. På grund av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter blir det för vissa föräldrar billigare att avstå lön för att istället stanna hemma med barnen. Det gör att offentligt finansierad förskola är samhällsekonomiskt lönsamt.
Utifrån de här resonemanget införde Moderaterna ett skatteavdrag för barnomsorgskostnader när de satt satt i regering 1991-94. Socialdemokraterna tog dock bort avdraget när de återtog makten och ställde istället allt högre krav på kommunerna att tillhandahålla förskoleplatser. 1995 kommer en ny lag som stipulerar att förskoleplatser utan oskäligt dröjsmål ska erbjudas alla barn från ett års ålder. Följden blev att barngrupperna växte, avgifterna höjdes och många kommuner blev tvungna att begränsa rätten till förskoleplats för föräldrar som var arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade.
Resurserna per barn minskade och många var oroliga för verksamheternas kvalitet. En annan förändring var att förskolan närmat sig det formella utbildningsväsendet efter att grundskolan kommunaliseras. Detta formaliserades 1997 när den nya skolformen förskoleklass införs, som en blandning mellan förskola och första klass för 6-åringar. Året därefter får förskolan också en egen läroplan.
Trots satsningar på nya dokument och benämningar så brottades förskolan med problem. Avgiftsnivåerna skilde sig mellan kommuner och kvaliteten varierade. Inför valet 1998 föreslog därför Socialdemokraterna att en maxtaxa skulle införas. Maxtaxan innebar att kommunernas avgifter inte fick överstiga ett fast belopp – oavsett familjens inkomster. Beloppet sattes relativt lågt och i genomsnitt fick en barnfamilj sänkt avgift med 1 300 kronor i månaden. Detta ledde återigen till att fler barn skulle få plats inom en ännu tajtare budget. I slutändan fick staten gå in med särskilda statsbidrag för att hålla uppe personaltätheten.
När Alliansen tog makten 2006 fanns det därför stora behov att ta tag i förskolans kvalitet. Det fanns också en allmän oro för de svenska skolresultaten som dalat i internationella mätningar. Moderaterna hade länge påpekat att svenska elever, i jämförelse med elever i andra länder, började skolan senare och hade kortare skoldagar. Bland de stora skolreformer som genomfördes stärktes därför förskolans pedagogiska uppdrag, utbildningen för förskollärare gjordes om och flera av de trotjänare som jobbat länge inom förskolan, men som saknade formell kompetens, fick chans till vidareutbildning.
Under 00-talet blev förskolan en allt mer integrerad och självklar del av utbildningsväsendet och de stora ideologiska konflikterna kring inriktning, driftsform och finansiering som präglat efterkrigstiden var överspelade. Så här på 2020-talet har dock förskolan återigen dykt upp på dagordningen. För även om förskolan är en av de mest uppskattade välfärdstjänsterna så är det på sin plats att fråga om något gått förlorat på vägen dit.
Förskolan började som en social insats för barn med behov av samhällets särskilda omsorg, men idag är det barnen med störst behov som oftast inte går i förskolan. Enligt en ny statlig utredning är 6 procent av barnen mellan 3-5 år inte är inskrivna i förskolan. Det rör sig framför allt, men inte uteslutande, om barn till invandrare och till föräldrar som inte arbetar.
Och trots att barn till utrikes födda är överrepresenterade bland de som inte går i förskolan så har vart fjärde förskolebarn idag utländsk bakgrund. Samtidigt gör boendesegregationen att de inte är jämt fördelade över landet – tvärt om finns det förskolor med barngrupper där inget av barnen har svenska som modersmål. Malmö kommun konstaterar i sin lägesbedömning från 2019 att det finns förskolor där personalen inte pratar tillräckligt bra svenska för att barnen ska fåden språkliga stimulans de behöver. Dessutom visar kartläggningen att andelen utbildade förskollärare är lägst i områden där de sociala förutsättningarna är tuffast, enbart en av fyra medarbetare har förskollärarutbildning där.
Hur detta problem kommer att lösas är dock inte en del av förskolans historia – utan en del av den pågående politiska diskussionen. Vad vi gör idag kommer dock påverka hur historien skrivs imorgon. Kommer förskolan förbli en motor för att utjämna livschanser och bidra till jämställdhet? Säkerligen för det stora flertalet – men kommer det att gälla alla?
